verkligen operfekt, men älskad.

vissa dagar eller månader till & med kan ens självförtroende få sig några stötar. ja till exempel så får jag ofta höra att jag är så vääääldigt låååång som om det vore överdrivet. jag har alltid varit lång & kommer för alltid att vara men har alltid känt att det inte är så kul. jag hade en kortväxt kompis när jag var liten & kommer fortfarande ihåg hur folk såg på henne. "söt, gullig, kort, liten, nätt". själv kunde jag ofta känna mig (eftersom jag inte var kort) motsatsen. jag bara antog att om man är lång så är man inte särskilt gullig, inte nätt, snarare en gigantisk varelse som inte passade in. så kunde jag känna mig. med åldern så insåg jag att det inte alls är sant & att det inte ens har någon relevans. spelar det någon roll? nej, men ibland då & då när man får höra att "emma som är så lång" - då kommer jag ihåg hur jag kände när jag var yngre & tar det genast negativt. dessa tankar kan börja rulla en slags trasselboll i min hjärna. det börjar med något litet som får fart & som sakta börjar rulla iväg. känner du kanske igen dig? trasselbollen finns hos alla. jag avskyr den! den förstör förstör förstör. det är det enda den gör! att jag har tjocka armar, att jag har fula ben, att jag inte är fin i någonting, att jag inte passar in osv osv osv osv. blääää för trassel i huvudet!

oj vad ärlig jag är. fruktansvärt att visa sig svag, right?

tack & lov, praise the living god så är finns det hopp. jag BEHÖVER inte vara perfekt! det är värt en chokladkaka, ett glas saft & ett leende på läpparna.

trassel kan ta sig.